I genomsnitt tillbringar vi 26,5 år av våra liv med att sova, eller åtminstone ligga i sängen. En del av oss somnar så fort vi lägger huvudet mot kudden. Många människor har dock svårt att sova, och dessa problem blir allt vanligare när man kommer upp i medelåldern. Sömnstörningar är ett vanligt problem. Vi publicerar ett utdrag ur boken ”How to cheat your age” av Rose Anne Kenny.
Det är en missuppfattning – och en mycket populär sådan – att våra hjärnor förblir inaktiva under sömnen. När vi sover går vi inte in i ett inaktivt eller passivt tillstånd, där både kropp och hjärna är ”avstängda” för att vila och återhämta sig efter en dag av vaken aktivitet. Det beror på att hjärnan genomgår olika sömnfaser, för vilka olika aktivitetsmönster är typiska. Ibland är vi mer aktiva när vi sover än när vi är vakna. Om vi har haft en dålig natts sömn är det mer sannolikt att vi klagar över att vi mår dåligt eller är deprimerade och att vi har svårt att koncentrera oss och minnas under dagen. I det här kapitlet ska jag förklara varför det är så här. Jag kommer också att presentera några lösningar för att förbättra sömnkvaliteten.
”Hur man fuskar med sin ålder” av Rose Anne Kenny
Låt oss till att börja med fundera över varför vi sover. Våra kroppar fungerar på ett sådant sätt att vi behöver sova varje natt för att regenerera kropp och själ. Två samverkande system – den inre biologiska ”klockan” och yttre faktorer som ljus och ljud – bestämmer till stor del tidpunkten för övergången från vakenhet till sömn. Dessa två aspekter förklarar också varför vi normalt håller oss vakna på dagen, men sover på natten.
Fram till 1920-talet ansåg forskarna att sömn var ett tillstånd där hjärnan är inaktiv. Det var allmänt accepterat att när natten faller och miljöstimuli som påverkar sinnena minskar, minskar också hjärnaktiviteten. I grund och botten trodde forskarna att hjärnan helt enkelt stängs av. Men när man började registrera hjärnans aktivitet genom att placera sensorer på skalpen och mäta aktivitetsnivån i form av hjärnvågor (med hjälp av EEG – elektroencefalografi), blev det uppenbart att sömnen är dynamisk. Vår kropp stängs inte av utan vi går igenom olika, upprepade sömnfaser.
Djupsömn är den fysiologiskt djupaste sömnfasen. När vi går in i denna fas frisätter kroppen mänskligt tillväxthormon, ett potent ämne som spelar en viktig roll i reparationen av kroppens celler, inklusive hjärnan. Det resulterande avfallet avlägsnas, vävnader repareras och regenereras, ben och muskler växer – särskilt hos växande barn – och immunförsvaret stärks också. Djupsömnen anses vara den mest återhämtande delen av hela sömncykeln. Den eliminerar effektivt behovet av sömn, som blir starkare under dagen. Den spelar också en viktig roll för att rensa hjärnan så att den kan ta till sig ny information nästa dag. De längsta perioderna av föryngrande djupsömn inträffar under de två första cyklerna. För varje efterföljande cykel förkortas N3-fasen och ersätts av N2- och REM-faserna. Mängden djupsömn minskar med åldern. N1- till N3-faserna är längst hos små barn och förkortas sedan gradvis när vi växer upp.
Det fjärde sömnstadiet kallas REM-fasen och innebär snabba ögonrörelser under slutna ögonlock, att hela kroppen är förlamad, att hjärtat slår snabbare, att andningen blir snabbare och att man drömmer. Eftersom musklerna i armar och ben är tillfälligt förlamade är det under REM-fasen omöjligt att ”agera ut” de känslor som är förknippade med det vi drömmer om. Även om vi ibland vaknar upp och tror att vi har drömt om något hela natten, är REM-fasen i själva verket den enda fas då drömmar inträffar. REM-sömnens viktigaste effekter är att den stimulerar inlärning, bearbetning av dagliga upplevelser och tankar samt konsolidering av minnet för långtidslagring av information. Tillräckligt med REM-sömn är en förutsättning för normal funktion. Symtom på otillräcklig REM-sömn är psykiska problem som försämrat minne, hallucinationer, humörsvängningar och koncentrationssvårigheter. Fysiska problem kan vara sänkt kroppstemperatur, försämrat immunförsvar och i extrema fall dödsfall.
Det är värt att ta en stund att reflektera över sömnstörningar, eftersom mer än två tredjedelar av oss har upplevt en eller flera av dem. Min erfarenhet är att patienter och deras anhöriga ofta störs av sömnproblem, men de flesta har inget att oroa sig för eftersom de inte kommer att orsaka några problem i framtiden. En stor del av sömnproblemen beror på överaktivitet i hjärnan under sömnen och de blir nästan alltid vanligare med stigande ålder.
Under årens lopp har jag träffat många patienter som har haft sömnstörningar. En av dem var Peter (namnet har ändrats). Hans sömn var exemplarisk fram till 73 års ålder, då han började få nattliga begär. Ibland satte han sig upp i sängen, gick ner på nedervåningen, lade upp mat från kylskåpet på tallriken, åt upp alltihop och gick och lade sig igen. Morgonen därpå mindes han inte vad som hänt. Detta pågick i över ett år och hände nästan varje vecka. Varken han eller hans fru tänkte särskilt mycket på dessa nattliga infall. En natt förändrades dock dessa ”infall” radikalt. När Peters fru vaknade såg hon hur hennes man försökte äta sidorna ur en bok som låg på nattduksbordet. När kvinnan försökte stoppa honom attackerade han henne. Nästa morgon, även om han inte kom ihåg händelsen, vittnade hans frus blåtira om sanningshalten i hennes berättelse.
När Peter kom till mig för att få rådgivning om sina blodtrycksproblem nämnde hans fru hans beteende. Vi genomförde tester som inkluderade ett EEG under sömnen, och baserat på resultaten och den historia hon berättade ställde vi en diagnos: REM-fas sömnstörning. Kommer ni ihåg att vi i den här fasen är tillfälligt förlamade? Den nämnda störningen orsakas av en felfunktion i den del av hjärnan som normalt undertrycker muskelaktivitet under sömnen. Peters hjärna lämnade honom fri att röra sig under REM-fasen, vilket gjorde att han kunde gå till köket under sömnen. Störningar i REM-fasen blir vanligare med åldern och drabbar 10 procent av alla över 70 år. De kan behandlas med läkemedel som modifierar de onormala hjärnvågorna. Under behandlingen upphörde Peters nattliga matbegär.
